Anna Olivia

De dödas månad. När de döda är närmare oss än vanligt.
Kransar på gravar. Grå himmel.
 
Allvar. Vi får känna allvaret.
 
Jag känner nu att jag går till ”graven”. Inte till F. Det är snart två år sedan han lämnade jorden. Och oss.
 
Han kommer längre ifrån oss. Han är en stor del av våra liv. Inom oss.
 
Vi är ifred med vår sorg. Behovet av umgänge med andra ligger på ett ensiffrigt procenttal. Världen är längre bort än förut.
 
Det oacceptabla, ”har det hänt?”, ”det är inte sant” är inneslutet i ensamhetens mussla som ett sandkorn. Kanske blir det en skyddande pärla av sorgen.
Om musselskalet ska öppnas måste pärlan vara gigantiskt stor.
 
Det vet jag.

Förra året ingick vi i en ny gemenskap. De sörjande, gravplatssmyckarna, ljuständarna. De stoiska, som utför de ritualer som förväntas lugna oss och få oss att acceptera.
I år känner jag avstånd, olycka, upproriskhet. Jag vill inte godta.
 
Blir jag alltså tvungen att ta avstånd från döden? Och livet?

Den bottnar i ”ingenting kommer att förändras”; ”du glider allt längre ifrån oss”. Att hälsa på resterna av en död människa känns som meningslöshet inkarnerad. Farliga känslor. Smärtsamma känslor.

jag drömde en dröm. sorglig och ljuvlig.
eller rättare sagt - det var en drömsyn.
 
F liggande i en vårskog. Ljusgrönt gräs. Skira vårblommor. Ett paradis.
 
Jag visste att han inte levde. Men det var så vackert ändå.
 
Drömmen får tårarna att rinna stilla.
Den har en mening.
Den får mig att stå ut.
 
Jag har fått något.
Kanske F har gett mig?